Med min 25kg packning anlände mamma, jag och min syster till stockholm-västerås flygplats för att jag sen skulle sätta mig i ett flygplan helt själv som hade nosen mot London, England.
Jag fick sitta bredvid en tjej vid namn Camilla från stockholm som skulle möta sin pojkvän i Cambridge. Eftersom vi anlände lite tidigare än planerat så satte vi oss på ett cafe på flygplatsen och väntade på Stephen och hennes buss.
Mitt första möte med Stephen var som om jag inte hade satt mig på ett plan och flygit till ett annat land. Det var mer som att jag hade åkt till en annan planet. Han var precis den killen jag har känt i 9 år. Otroligt snäll och omtänksam. Fick en ”välkommen till london” present och han bjöd mig på tågbiljetten. Vilken svensk (som man bara känt över internet) skulle göra allt det?
Familjen då. Familjen är trevlig. Mamman är tyvärr ganska irriterad, men det kanske beror på att vi inte känner varandra så bra än och för att jag har varit väldigt ledsen. Pappan har jobbat hela helgen men det jag har uppfattat om honom är att han är snäll. Men han pratar med grov dialekt från austrailen så han är snäll när man förstår vad han säger. Sonen är mycket krävande. Och jag känner mig välkommen och så men jag vet inte riktigt om den här familjen passade mig så bra ändå. Jag ska ge det tid, jag har ju ändå bara varit här en helg och har spenderat i princip hela dagarna i huset.
Jag pratade med mamman om hur jag kände och så och hon sa att om jag är olycklig så ska jag ju självklart åka hem. Dom kan ju bara skaffa sig en annan au pair (Not that we really want to. la hon till med en ganska ledsen blick) men att det tar lite tid att sätta sig in i situationen och att man alltid kommer att längta hem men att det blir lättare. Så imorgon får jag ju äntligen lite rutiner och så och förhoppningsvis blir allt bättre och lättare.
Dagens låt; http://www.youtube.com/watch?v=vk76_iqw-Pc&feature=related
I Live This Moment As My Last! 