25e, behöver jag säga mer?
Som sagt.. Det är den 25 oktober idag. Precis en månad kvar tills min syster fyller 19 år och exakt 3 år sedan min bästa vän dog.. Men jag vill inte att det här ska vara ett deppat inlägg så jag ska berätta vad jag och mamma har för tradition på dessa hemska dagar.Vi firar att jag har klarat mig igenom så här långt. Detta har jag och min kära mor gjort idag.
Jag var och besökte Zandras egna ställe (graven) med Martin och efter det följde han mig till bussen för att åka hem till mamma så att jag kunde slappna av lite. När jag kom hem så lyssnade mamma på min senaste konsert och blev jätte stolt och det gjorde mig så klart också stolt sen spelade vi ett spel som hette något typ Empati eller nått, mamma ska använda det på skolan men hon ville prova spela det med mig först så att hon fattar det lite innan dum-bulorna ska spela det. Hon vann, damn .__. Nejmen, grattis mamma!
Sen blev det dags att åka iväg och hyra film. Efter många om och men så bestämde vi oss för Bröllops duellen och väl i kassan fick vi filmen + godiset vi hade valt och sedan bar det iväg till Akropolis. Mumma! <3 Till förrätt åt jag Fransk lök soppa och mamma åt sniglar! Jag var bara tvungen att smaka och det är faktiskt inte så hemskt som man tror ^^ Konsistensen är som räkor och det smakar vitlök och smör. Värre än så var det inte. Men allmänt coolt att kunna säga att jag har ätit sniglar ^^Efter sniglar och soppa blev det Filé mignon(?) Black and White med pommes, MUMS!!! och efter det blev det vaniljglass med grädde och färska jordgubbar. Oh jusste! Jag måste bara nämna att servitrisen vi hade va helt klart den grymmaste bruden jag någonsin träffat!
Sen blev det laser-show som var något av det häftigaste jag har varit med om i hela mitt liv!!!! Synd för er som missade det, verkligen! Men jag spelade in så ni har tur om jag orkar lägga ut det på Youtube. Haha.
<—- Sniglarna vi åt
London Calling
Åwh! Jag saknar London. Snart va det 1år sen jag va där med älskade moder min. JAG VILL DIT IGEN OCH STANNA FÖR EVIGT!!!! Om ni bara visste hur mycket jag längtar tills 2012 för jag bara antar att det inte är innan dess jag flyttar dit, ni vet, pengar och skolan står ju i vägen för mig just nu. Och det tycker jag suger! 
Någon som har en tidsmaskin jag kan låna? Hör av er i så fall!
Mina London planer är just nu att jag ska dela lägenhet med ZanZan och sedan söka alla musik relaterade jobb som finns för att klara av hyran och sedan jobba mig dit jag faktiskt vill komma. Ja, jag tror jag faktiskt har bestämt mig för vilket jobb jag vill ha. Jag skulle ju passa så bra….. men det avslöjar jag inte än. Jag hinner säkert ändra mig i alla fall. Haha.
Det är inte bra för mig att vara sjuk, jag bara fantiserar iväg och det gör hjärtat tungt.
Tankar som inte slutar snurra
Nu är jag vid en korsning igen. Vad ska jag göra!? Jag vet vad jag känner men ändå inte. Den här känslan jag har går inte att beskriva med ett enda ord. Tro mig, jag har försökt! Jag vet inte vad jag babblar om egentligen. Vet jag ens någonting längre? Varför händer allt dåligt samtidigt? Allting släpps ner på ens axlar som en stor explosion och helt plötsligt, precis när man ser explosionen komma mot en, då inser man att skyddsrummet inte existerar..
När man hör en speciell låt eller tittar på en speciell film som man får minnen av så minns man inte bara minnen, man minns känslan, doften, kläder.. Man minns allt, bara man vill. Men vad händer om känslorna och minnerna inte är sammankopplade? Då blir det kaos i hela kroppen och det är ungefär så jag har det just nu. Jag vill men ändå inte. Jag vet inte om jag klarar av det.. Jag vill inte bli krossad igen men jag vill ändå inte stå ensam kvar. Jag vill inte förlora allt jag bryr mig om och älskar.
Your sweet song dont sound so sweet no more
En moders tårar
Att se sin mamma gråta är något av det mest hjärtskärande ett barn kan vara med om. Att veta att hon är olycklig är ännu värre. Jag kan säga att jag hatar min mamma, vilket jag har gjort flera gånger, men sanningen är den att det finns inte en enda människa som älskar och uppskattar henne mer än vad jag gör.
Min mamma är den mest värdefulla och underbaraste mamman man kan tänka sig, och jag mår illa när jag tänker på alla gånger jag inte har uppskattat henne när jag va yngre. Det finns stunder då jag inte fattar vad hon håller på med och stunder då jag bara hoppas på att jag är adopterad, men det är bara stunder, korta hundradelar. Min mamma är det mest värdefulla jag har.
Min mamma finns inte alltid där för mig, men för mig är det en bra sak då jag lär mig att lita på andra. Hon finns där när jag behöver henne som mest. Det har hänt att jag inte har trott att hon har brytt sig om mig över huvud taget men när jag sitter här och tänker tillbaka på mina 17år med henne, det är då jag inser hur mycket hon bryr sig och älskar mig. Och om jag tänker efter ännu mer noggrant så finner jag bara ett fel hon gör som mamma. Hon blir som en blind och en döv när jag mår som sämst, hon vill inte se. Men det är också en sak som är så bra med min mamma, hon blir blind för stunden och tar reda på felet i efterhand och gör allt för att förhindra att det händer igen så fort hon vet. Och om jag inte säger vad som är fel så ringer hon till folk som vet och tar reda på så mycket hon kan och det enda hon vill är att hjälpa mig att må bättre.
Jag vet att jag har sårat henne och fortfarande gör när jag berättar och pratar mer med min pappa om tunga saker i mitt liv än vad jag pratar med henne om det. Det beror inte alls på att jag älskar min pappa mer än min mamma, för jag älskar dom lika mycket vad som än händer. Även om dom hatar varandra. Anledningen till att jag berättar mer för pappa är nog att det är lättare eftersom jag inte träffar honom lika ofta som jag träffar mamma. Det blir lixom en lättnad för mig, på något konstigt vänster. Jag hatar mig själv för att jag har gjort henne illa, hon har gjort mig illa och jag tror att hon hatar sig själv för det också. Men själen läker. Det hör till att tunga och svåra ord slängs på varandra, annars skulle man inte uppskatta sin familj, man måste kunna förlåta.
Jag skulle kunna sitta här i flera dagar och berätta hur mycket jag älskar min mamma, och hur gärna jag vill att hon ska veta hur mycket hon betyder för mig. Men inte ens jag finner ord för det. Man kanske tycker det räcker att säga ”Jag älskar dig” till henne varje dag, men varje dag är jag lika rädd för att hon inte vet det och jag förlorar henne.
Min mamma är den finaste personen som finns i mitt liv!
”Jag älskar dig, mamma. 88 gånger runt jorden och tillbaka igen, plus mer.”
Jag föddes av den mest underbara mamman ni kan tänka er
<3
There’s no more pills to swallow
Jag sitter här mitt i natten och lever i en piller katastrof. Jag har en extrem smärta i knät ifrån gårdagens shopping i huvudstaden. Ni har ju hängt med på att jag har nån funky sjukdom i mina ben som jag inte har någon aning om vad den heter, men den finns där. Så nu har jag alla fall letat fram en ”Du Är Så Fin”- tablett, så nu hoppas alla på att det blir bättre, okej?
Klockan 21.00 ringde också mitt alarm på mobilen då det var dags för mitt dagliga P-Piller. Eftersom att flytt stressen inte har lagt sig än så är jag lite tankspridd och det är första gången jag sover hos Martin på över en vecka. Alla vet vad jag ska säga nu, eller hur? Jo, jo minsann! Jag glömde de äckliga pillren hemma och pga. mitt knä så kan jag inte ta mig ner på stan för att ta första bussen ut till Torshälla. Det misstaget resulterar i att jag och Martin är uppe alldeles för sent eftersom att vi måste ta 06:05 bussen ner på stan för att jag ska hinna ta mitt jävla piller inom 12 timmar.
Nu är jag trött som fan och inser att: Helvete! jag har inte mina sömntabletter. Och nej, nej, Jag känner mig inte det minsta som en knarkare efter det här inlägget. Haha. Förlåt för ett förvirrande inlägg och god natt!
