I Live This Moment As My Last!

Att se sin mamma gråta är något av det mest hjärtskärande ett barn kan vara med om. Att veta att hon är olycklig är ännu värre. Jag kan säga att jag hatar min mamma, vilket jag har gjort flera gånger, men sanningen är den att det finns inte en enda människa som älskar och uppskattar henne mer än vad jag gör.

Min mamma är den mest värdefulla och underbaraste mamman man kan tänka sig, och jag mår illa när jag tänker på alla gånger jag inte har uppskattat henne när jag va yngre. Det finns stunder då jag inte fattar vad hon håller på med och stunder då jag bara hoppas på att jag är adopterad, men det är bara stunder, korta hundradelar. Min mamma är det mest värdefulla jag har.

Min mamma finns inte alltid där för mig, men för mig är det en bra sak då jag lär mig att lita på andra. Hon finns där när jag behöver henne som mest. Det har hänt att jag inte har trott att hon har brytt sig om mig över huvud taget men när jag sitter här och tänker tillbaka på mina 17år med henne, det är då jag inser hur mycket hon bryr sig och älskar mig. Och om jag tänker efter ännu mer noggrant så finner jag bara ett fel hon gör som mamma. Hon blir som en blind och en döv när jag mår som sämst, hon vill inte se. Men det är också en sak som är så bra med min mamma, hon blir blind för stunden och tar reda på felet i efterhand och gör allt för att förhindra att det händer igen så fort hon vet. Och om jag inte säger vad som är fel så ringer hon till folk som vet och tar reda på så mycket hon kan och det enda hon vill är att hjälpa mig att må bättre.

Jag vet att jag har sårat henne och fortfarande gör när jag berättar och pratar mer med min pappa om tunga saker i mitt liv än vad jag pratar med henne om det. Det beror inte alls på att jag älskar min pappa mer än min mamma, för jag älskar dom lika mycket vad som än händer. Även om dom hatar varandra. Anledningen till att jag berättar mer för pappa är nog att det är lättare eftersom jag inte träffar honom lika ofta som jag träffar mamma. Det blir lixom en lättnad för mig, på något konstigt vänster. Jag hatar mig själv för att jag har gjort henne illa, hon har gjort mig illa och jag tror att hon hatar sig själv för det också. Men själen läker. Det hör till att tunga och svåra ord slängs på varandra, annars skulle man inte uppskatta sin familj, man måste kunna förlåta.

Jag skulle kunna sitta här i flera dagar och berätta hur mycket jag älskar min mamma, och hur gärna jag vill att hon ska veta hur mycket hon betyder för mig. Men inte ens jag finner ord för det. Man kanske tycker det räcker att säga ”Jag älskar dig” till henne varje dag, men varje dag är jag lika rädd för att hon inte vet det och jag förlorar henne.

Min mamma är den finaste personen som finns i mitt liv!

”Jag älskar dig, mamma. 88 gånger runt jorden och tillbaka igen, plus mer.”

Jag föddes av den mest underbara mamman ni kan tänka er

<3