Nu är jag vid en korsning igen. Vad ska jag göra!? Jag vet vad jag känner men ändå inte. Den här känslan jag har går inte att beskriva med ett enda ord. Tro mig, jag har försökt! Jag vet inte vad jag babblar om egentligen. Vet jag ens någonting längre? Varför händer allt dåligt samtidigt? Allting släpps ner på ens axlar som en stor explosion och helt plötsligt, precis när man ser explosionen komma mot en, då inser man att skyddsrummet inte existerar..
När man hör en speciell låt eller tittar på en speciell film som man får minnen av så minns man inte bara minnen, man minns känslan, doften, kläder.. Man minns allt, bara man vill. Men vad händer om känslorna och minnerna inte är sammankopplade? Då blir det kaos i hela kroppen och det är ungefär så jag har det just nu. Jag vill men ändå inte. Jag vet inte om jag klarar av det.. Jag vill inte bli krossad igen men jag vill ändå inte stå ensam kvar. Jag vill inte förlora allt jag bryr mig om och älskar.
Your sweet song dont sound so sweet no more
Permalänk
2 kommentarer
Jag tänker inte känna mig som en fånge i mitt eget hem längre. Jag hatar det här! Nu har jag inget annat val än att hoppa av skolan, söka jobb och skaffa en egen lägenhet. Jag kommer säkert inte ens få ha någon kontakt med mamma efter att jag har flyttat heller. Ännu en av hans äckliga regler.
Dom reglerna jag har nu är
- Jag får inte titta på tv
- Jag får inte använda telefonen
- Jag får inte låna hans tv för att spela på MITT playstation (eftersom det är hans tv, btw, han har 3)
- Martin får bara sova här 2 gånger i veckan
- Jag får inte äta vad jag vill (eftersom att vissa saker har faktiskt HAN köpt)
- Han måste veta så fort jag tar hem någon kompis
Fattar inte varför han inte bara sätter galler för mina fönster och en fotboja med GPS runt min fot. Men det är bra Per, förstör mitt liv, gör det. Det har du ju gjort förut så varför inte göra det igen?
Permalänk
6 kommentarer
Jag har egentligen inget att skriva om. Jag känner bara att allt är skit just nu, jag har ångest över allt som händer. Jag vill bara släppa allt jag har och börja om från början, men klarar jag det? Jag vill att tiden ska stå still så jag hinner klara upp allt. Men jag vill att tiden ska gå fortare så jag slipper sitta fast i skiten. Är det så här man ska må hela sitt liv? Ska det gå upp och ner hela tiden? Ska man aldrig må 100% bra? I så fall kan livet ta sig!
Jag vill göra så den här bloggen kan ses av alla, men folk tycker inte att jag ska få skriva vad jag vill i MIN blogg. Familje medlemmar har hittat min blogg och kommenterat med att jag inte borde visa att jag inte mår bra, utan att jag borde hålla det inne, le och låtsas som om jag faktiskt mår bra. Men jag har provat. Då mår jag bara sämre, så ni som tycker det kan ju ge fan i att läsa min blogg? Eller har jag fel? Det är mitt liv, min blogg, min bilddagbok, min hemsida och jag lägger upp vafan jag vill och jag vill inte ha er klagandes över mitt huvud. Har ni inget positivt att säga så låt bli?
Förlåt att jag är så negativ just nu men jag har fått nog på att rätta mig efter vad andra tycker. Jag vill leva mitt eget liv och inte ditt. Det är det jag tänker kämpa för. Vad tänker du kämpa för?
Permalänk
2 kommentarer
