There’s no more pills to swallow
Jag sitter här mitt i natten och lever i en piller katastrof. Jag har en extrem smärta i knät ifrån gårdagens shopping i huvudstaden. Ni har ju hängt med på att jag har nån funky sjukdom i mina ben som jag inte har någon aning om vad den heter, men den finns där. Så nu har jag alla fall letat fram en ”Du Är Så Fin”- tablett, så nu hoppas alla på att det blir bättre, okej?
Klockan 21.00 ringde också mitt alarm på mobilen då det var dags för mitt dagliga P-Piller. Eftersom att flytt stressen inte har lagt sig än så är jag lite tankspridd och det är första gången jag sover hos Martin på över en vecka. Alla vet vad jag ska säga nu, eller hur? Jo, jo minsann! Jag glömde de äckliga pillren hemma och pga. mitt knä så kan jag inte ta mig ner på stan för att ta första bussen ut till Torshälla. Det misstaget resulterar i att jag och Martin är uppe alldeles för sent eftersom att vi måste ta 06:05 bussen ner på stan för att jag ska hinna ta mitt jävla piller inom 12 timmar.
Nu är jag trött som fan och inser att: Helvete! jag har inte mina sömntabletter. Och nej, nej, Jag känner mig inte det minsta som en knarkare efter det här inlägget. Haha. Förlåt för ett förvirrande inlägg och god natt!
Krångel och bök
Jag är sjuk, jag har två veckor kvar i skolan därav 6 dagar är ”riktiga skoldagar”, jag har en massa uppgifter som måste lämnas in för att inte bli underkänd och jag har en jävla massa håltimmar på schemat.
Allt jävlas med mig just nu. Internet är segt, jag är trött som fan, allt snurrar och jag har en jävla massa känslor som inte är välkomna. Inte nu, inte idag.. Jag orkar inte. Varför ska allt jävla skit samla sig då man mår sämst och inte har någon att gråta ut hos? Ödets ironi? Nej tack! Ändå har jag en äcklig röst inom mig som säger att jag vet bättre än så och att jag måste orka igenom de sista dagarna. Men allt blir som ett berg, ett berg som aldrig tar slut, ett sånt med en jävla massa snö på mer än hälften av berget. Usch, äckliga taknar, FÖRSVINN!
Jag måste samla mina tankar och stressa ner, det vet jag. Att jag har lovat att inte stressa gör inte saken bättre för nu ligger ju det och skaver på mitt samvete. Yay. Jag känner hur allt skär i själen.. Jag måste sluta oroa mig för saker. jag måste också gå vidare ifrån min sorg, jag måste också göra allt annat som ni pushar mig till!
Fy fan. Nu vill jag inte mer!
