I Gotta Say What’s On My Mind
Min väckarklocka ringer inte förens om 20 minuter, jag kan inte somna om. Min mage värker, mitt huvud värker och febern går i vågor men jag ska till skolan i alla fall.
Jag känner en kraftig smärta i den här lilla pumpande saken som kallas hjärta. Oj, det var inte meningen att jag skulle rimma där, men så kan det gå ibland. I alla fall. Något är fel, det känner jag men vad fan är det? Jag vet inte om det handlar om föräldrar, kompisar, pojkvän eller annat. Något är bara fel. Det lixom sticker till, det kanske bara är en hjärtattack.
Tänk er att somna och sen aldrig vakna igen. Bäras ut på bår. Det samlas alltid en folkmassa där det har hänt något så det skulle märkas om någon dog, men sen då? Sen, efter begravningen.. Hur lång tid skulle det ta för någon att glömma någon som var medelviktig i ens liv? (nej jag syftar inte på att jag ska dö. Jag bara funderar i allmänhet)
Life?
Nu har jag bestämt mig! Ja, jag vet att jag har bestämt mig förut, men nu har jag gjort det på riktigt! Och nu vet jag äntligen hur jag ska göra för att lyckas. Och så vi har det avklarat, nej, jag syftar inte på självmord.
Ni får så klart inte veta vad jag syftar på heller, ifall jag misslyckas, men någonting inom mig säger att jag kommer lyckas om jag ger mig fan på det.. vilket jag nu har gjort. Jag har gett mig fan på det för att jag är trött på allas blickar och skitsnack. Jag ska fan visa er att jag klarar det, för om ni kan.. Varför kan då inte jag?
Min familj lever på fördomar och dom har extrema fördomar och åsikter om mig bara för att jag vägrar vara som dom. Men nu ska dom få se att jag kan, trots deras elaka ord och åsikter. Nej, det är klart att jag inte ska ändra hela mig pga. dom, för om jag har klarat det hittills så kan jag lika gärna fortsätta med det, men en sak ska jag ändra på, inte för deras skull, men för min skull. Dessutom, när jag klarar det så ska jag ge dom som inte har funnits där för mig och bara tryckt ner mig, fingret, vända mig om och gå ut genom dörren och kanske aldrig se dom igen? Skulle vara så skönt……men man får inte alltid som man vill, det viktigaste är att jag har ett mål nu. Och den här gången klarar jag det!
Time is borrowed!!
Reason To Cry
Den där dagen håller på att närma sig, den där dagen som jag fruktar. Smidigt, elegant och tyst smyger den sig på i ett bakhåll. Usch, jag hatar att tänka på det. Men man kan inte bara hoppa över vissa dagar i ens liv bara för att det är jobbigt. Men sova bort dagarna kan man ju göra, men ändå lever man den dagen.
Hur kommer man undan en sådan dag? Ska jag bara låsa in mig på mitt rum, stänga av telefonen, dra ner rullgardinen och gråta i kapp med ensamheten och tystnaden? Dra igång musik på så hög volym att grannarna klagar? Strunta att sova och träna som en galning i ungefär en vecka innan dagen, så jag tuppar av och sover? Ge mig tips! Jag vet inte om jag klarar av ett år till.
Ska det vara så här varje år? Ska jag ta ledigt dessa dagar bara för att jag känner att jag är så sårad och ledsen att jag inte orkar gå upp ur sängen, tills det går över till förtryckt smärta? De flesta känner smärta den dagen. Men de flesta är starkare än mig, hur positivt jag än tänker. Ja, jag är strark, men till en viss gräns. Det är i o för sig alla, men min gräns är så tunn. Nej, jag vet inte hur jag ska orka, det jag vet är att jag kommer kämpa tills det sista gnutta hoppet rinner ur mig. Jag kämpar!!
I´ll Fight And Defend!
My world was shattered
Nu ska jag skriva om en sak som gör mig arg, förvirrad och ledsen. Det jag ska skriva om är att jag inte står ut med att se Mr.M längre. Jag ser honom i princip varje dag i skolan och eftersom att bara det gör mig ohälsosamt förbannad så kan ni ju förstå hur förbannad jag blir när jag ser honom med hans ex och nuvarande (Samma person) på stan. Dom gick precis bakom mig idag när jag hade sagt hej då till min Älskling vid bussen. Jag gick och sa: – Fy fan vad jag hatar honom, fy fan vad jag hatar honom, fy fan vad jag hatar honom etc så högt jag kunde BARA så att han och hans flickvän skulle höra.
Jag vet inte varför men jag känner mig så hämdlysten mot honom så att det är sjukt. Jag kan inte sluta tänka att jag vill förstöra hans liv så som han förstörde mitt, bara så att han ska få känna samma smärta som jag fick känna. Jag vet att det är grymt elakt med tanke på vad han gjorde, men jag vet också att jag inte vill sjunka till hans äckliga nivå. Jag skrämmer mig själv när jag tänker på honom.
Han fick mig att tro att man skulle känna sig obekväm, ledsen, arg och irriterad i ett förhållande eftersom han var min första pojkvän. Det var anledningen till att jag stannade kvar hos honom så pass länge som jag gjorde. Dessutom gick vårat förhållande alldeles för fort. han sa ”jag älskar dig” efter mindre än en vecka, jag blev som en i familjen efter bara ha träffat dom typ 3 gånger etc.
Nej, usch! Aldrig mer ska jag tillåta mig själv må dåligt i ett förhållande!!!!!!!!!!!
The last words im wasting on you
Går dagen var hemsk. Varför kan du inte bara låta oss vara? Jag förstår seriöst inte det. Skit samma, du är inte värd det.
Dagen var däremot underbar. Saker som jag aldrig trodde skulle hända, hände och på grund av det så har jag kännt en lycka som jag aldrig har kännt förut. Fy fan vad underbart det är att känna så, jag önskar att jag alltid kunde känna det. Men nu är vi framme vid det stadiet då man måste vänta igen, jag har ingen om när, var eller hur det händer, men det händer.. Om du inte ändrar dig.
Jag kan också passa på att säga att pappa och Sirpa har hört av sig, vilket får mig på ännu bättre humör! Härliga, underbara känsla.
För övrigt så mår varken min kropp eller mitt psyke bra. Trots alla glada överraskningar. Min mage har lagt ner och mina utslag blir bara värre och värre, dessutom vaknar jag mitt i natten av att jag kliar sönder mitt ansikte trots mina sömn/ångestdämpande/mot kli tabletter. Så nu går jag bara och väntar på att Vårdcentralen ska ringa och säga att jag får gå dit. Jag behöver nya Sömn/ångestdämpande så jag kan få mig en god natts sömn. Jag verkligen känner hur kroppen sakta men säkert tynar bort. Jag lever på den lyckan jag fått uppleva idag.
You will never hurt me again!
